Min måsunge hittade mig idag

Sist jag såg henne var i dimman på Blå. Den var en galen kväll med alldeles för korta jeanskjolar våren 2003. Hon berättade att hon hade börjat som strippa i Olso och skulle kombinera sin exhibitionistiska läggning och dåliga relation till män med stora pengar. jag tyckte inte att det var en så bra idé, men som vanligt kunde jag inget göra. Vi tappade kontakten och sist jag hörde var hon i Monaco. Jag har tänkt så mycket på henne under åren som gått och provat att både maila och ringa, men ingen abonnent. Skrev till någon som såg ut att vara hennes syster på facebook för någon vecka sedan att hon skulle hälsa från mig om det var rätt person. Hon svarade att hon skulle framföra hälsningen och att jag kunde hitta henne under ett alias, men jag fick ingen träff när jag sökte på det. Synd tänkte jag. Vissa människor tappar man kontakten med med flit, andra glider man bara bort ifrån och hörs mer sällan. Sen finns det dem som man känner att det inte var meningen att tappa kontakten med, och för mig var hon en sådan person. 

Så idag i cafeteriakön i skolan står hon plötsligt där brevid mig. Jag känner knappt igen henne utan minikjolen och champagneglas i handen. Men jag känner igen rösten när hon ber om en sallad. Lite tyst säger jag hennes namn för att se om jag får en reaktion eller om jag tagit fel på person. Det har jag inte och min lilla måsunge brister ut i ett tjut som hörs genom halva skolan. Det visade sig att hon haft en turbulent resa de fem åren runt jordens alla hörn och samhällsskikt men att hon tänkt på mig lika mycket som jag tänkt på henne. Nu bor vi i samma stad och läser på samma institution. Hon hittade tillbaka till mig tillslut.